Jag har tänkt lite på Jantelagen idag. Det började med att jag kände att jag blev lite för nöjd med illustrationen som du kan se här ovan. Jag fick liksom först en glad känsla i magen och sen så förstod jag ju direkt att nu hade jag, enligt Svenskt manér, syndat.
Det är inte det att jag aldrig är nöjd. Nöjd får man lov att vara som Svensk, man skall till och med allra helst vara nöjd mest hela tiden. Problemet var att jag blev lite FÖR nöjd. Kände mig lite FÖR bra. Sådant skall man slå ner på!
Klaga får man föresten bara göra på vädret och politiker, men inte på sitt liv eller hur man mår. När någon frågar hur det går vill de egentligen inte veta, du svarar "bra".
Du visar inte känslor, du pratar inte med folk på bussen och du gråter inte när du vinner.
Alla dessa tankar sprang ur illustrationen, så tillbaka till den. Det som gjorde att jag blev så nöjd var att jag hade haft en tanke om något jag ville skapa och sen, hör och häpna, så blev det så!
Jag såg liksom framför mig hur hjärnan såg ut när jag satt och tänkte extra intensivt, att den svällde upp och försökte ta sig ur huvudet. Att den exploderade inne i huvudet och att man fortfarande såg helt normal ut på utsidan. Det var en märklig sak att försöka visualisera. Jag kände att det var viktigt att bilden förmedlade en känsla snarare än en bildlik hjärna.
Brukar du få ett stygn av dåligt samvete och se dig skuldmedvetet omkring när du är lite FÖR nöjd?
Har du gjort den? Den är helt grym ju! Helt rätt att vara nöjd!
SvaraRaderaJag och mina vänner har en litet intern skämt om jantelagen, vi har helt enkelt bestämt oss för att absolut inte bry oss. Vi gråter på tunnelbanan hem för att ingenting funkar, ger svar på tal när kvinnor i övre medelåldern börjar skrika på en när man hjälpt denne upp ifrån tågspåret en hal vintermorgon, Säger till varandra att gud vad fin jag känner mig idag, nu vill jag att ni också ska känna er fina. Vi slinker före i matkön för vi bara tänker fylla på salladen och ringer livsmedelsverket så fort vi är missnöjda. Att bryta mot jantelagen gränsar ibland lite till att uppfattas som störig. Men det är väl det som är grejen, allt förvärras iom jantelagen!
jag hatar jantelagen, men ibland kan jag upptäcka mig själv att följa den:/
SvaraRaderaibland är jag glad att jag är isländsk och inte behöver tänka på det där med svensk jante-etik, jag gillar din blogg (d.v.s. du har nu ännu en prenumerant!)
SvaraRaderaÅ vad trevligt!
SvaraRadera