Norsk nok eller bare Svensk?

Så vad är det som gör att man är norsk eller svensk? För det är inte utseendet, det är inte kultur, eller religion eller statsskick. Jag hade kunnat ändra medborgarskap, men jag tror inte att det hade hjälpt något vidare det heller. Att vara svensk i Norge går under samma princip som att vara kung eller drottning i Narnia (en gång kung eller drottning i Narnia, alltid kung eller drottning i Narnia). En gång svensk, alltid svensk. 

Jag har bott i Oslo i sju år nu. Jag tog min kandidatexamen i Oslo och jag är förlovad med en norrman. Jag har växt upp med samma kultur, religion och statsskick som i Norge och språken är hemskt lika. Jag firar 17 mai. 

Skulle jag däremot kalla mig för norrman, så skulle folk flest bara tagit det som ett skämt. Jag är ju svensk, jag kommer alltid att vara svensk. 

Du kan i princip komma ifrån vilket annat land som helst till Norge, bo och leva här och kalla dig norsk utan att någon skulle höja på ögonbrynen. Undantaget är Sverige.

Så vad är det som gör att man är norsk eller svensk? Är jag norsk nu när jag börjat se på skidsport? (Något jag började med under OS i Vancouver, min kille lurade mig till att börja titta). I skrivande stund så sitter jag och väntar på att herrarnas skidskytte skall starta. Världscupen har ju börjat nu och dem jag vill se är Bjørndalen och Svendsen i rött, vitt och blått. 

För varje år som går försvinner mer och mer av mitt svenska språk till fördel för det norska. Vad händer den dagen man inte längre hör att jag är svensk? Kanske jag kan leva inkognito som norrman? Jag måste förstås byta efternamn, det blir inte så mycket svenskare än Olsson. Och om jag skaffar mig norskt medborgarskap, blir jag verkligen norsk då? Vad jag menar är, skulle någon annan se mig som norsk?

Jag tror inte det. Jag tror verkligen inte det och jag vet inte ens själv om jag tycker att jag är norsk. 

Jag får nog vara nöjd med att vara svensk, heja på Norge när det är skidor på TV, krama laksen och fira midsommar om vartannat. För trots alla skriverier i media, så är det ändå inte så dumt att vara svensk i Norge. 

Whovians have infiltrated Netflix

So today I discovered that the Netflix customer support have been infiltrated by Whovians. I mean, I allready knew that they're everywhere and I'm kind of one of them. But anyway. 

After this weekends 50th anniversary of Doctor Who I decided to watch some older episodes on Netflix (Norway). 

But... big but, BIG BUTT! 

Four episodes are missing. Four very important episodes. The last four episodes with David Tennant. So what a girl to do? 

Well, I was annoyed, and because it is my right as a human being, I was going to project this annoyness on someone at customer service. But that was easier said, or thought, than done.

I just wanted to know if they could fix the problems with the episodes, and it ended with me typing Geronimo and now writing this blog post. 

So if there are anyone other than me, in Norway or other countries, that are missing Tennat's last four episodes on Netflix, please let them know. Like I always say, the more the scarier!

This is the conversation in full:

Hocus Pocus

Det är snart Halloween och för media betyder det en chans att använda orange och för TV betyder det en möjlighet att visa gamla filmer i repris på bästa sändningstid. För mig gör det ingenting. Jag ser fram emot att se Casper och Familjen Adams för sjuttioelfte gången. 

Men det finns en film som är bättre än alla andra, en film som jag fick min kära mor och far att hyra på VHS otaliga gånger, en film som definierar Halloween för mig, HOCUS POCUS. 

Året var 1993, Bette Midler var underbar och Sarah Jessica Parker hade ännu inte hunnit ha sex in the city. Året då Hocus Pocus kom in i våra liv och hjärtan. 20 år har gått sedan dess, vi (läs: 80-tallister) har blivit äldre, men filmen är fortfarande lika underbar. 

Här är 10 grunder till att Hocus Pocus förmodligen är den bästa Halloween-filmen som någonsin gjorts:

1. Bette Midler 

Munnen, tänderna, håret, naglar, kostymen. De psykotiska ögonen, det otäcka skrattet och önskan om att suga livet ur små barn. Vad är det att inte älska?

2. Sarah Jessica Parkers bästa roll någonsin

Aldrig har en biroll haft så många underbara repliker. Aldrig har Sarah Jessica Parker varit bättre.

3. Calling for Booooooooooooook

4. Max vs. Thackery Binx

För att om du var tjej så var du garanterat förälskad i antingen Max eller Thackery. 

5. This is Ice 

6. Billy Butcherson, Zombie

"Whatever". Hipster-Billy var levande död innan det blev populärt.

7. Sångerna vi fortfarande kan

8. Brutal häxbränning i skolan keramikugn

Lite överlagt mord i en Disney-film är ju alltid mysigt.

9. Mobbare blir upphängda i bur

Jag har hört rykten om att det egentligen är det här Jan Björklund har lust att göra med bråkmakare i skolan. 

10. Sa jag Bette Midler?

Om Drakar

Jag såg The Hobbit igår vilket fick mig att tänka på böcker jag har slukat, älskat och minns. Jag läste mycket genom min uppväxt och en del av min växande boksamling består fortfarande av böcker med hjältar, godhet, ondska och magi ifrån svunna platser.
Allt det här fick mig att tänka på drakar. Det verkar nästan inte som att det finns något stort äventyr, ingen äkta fantasivärld utan dem. I Tolkiens värld talas det om många drakar men Smaug ifrån The Hobbit är kanske den mest kända.

I C.S. Lewis Narnia förvandlas Eustace till en drake i Caspian och skeppet Gryningen, när han tar på sig ett armband av guld som har en drak-förbannelse över sig.
I bägge dessa berättelserna är drakarna intelligenta och drakarnas största åtrå är guld och skatter. Det uppmanas också att aldrig komma emellan en drake och dennes skatt. Nu skall det sägas att J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis var goda vänner vilket kanske gör det till ett mindre av ett sammanträffande.

Många år senare skulle vi få en annan världsomspännande fantasy-succeé (jodå, jag vet att det finns andra författare där emellan som har sålt massvis men vi glömmer dom för tillfället). J.K. Rowling, en kvinna med samma namnuppbyggnad och nationalitet som sina föregångare skulle snart ta världen med storm med sina Harry Potter-böcker. Även hon skrev om drakar i serien bestående av sju böcker. I den första får vi följa en drake som kläcks från ett ägg i spisen, i den fjärde boken måste Harry slåss mot drakar och i den sista boken får man möta en drake i Gringotts valv.

I Philip Pullmans triologi om mörk materia (The Golden compass...), förvandlas Lyra's daimon vid ett tillfälle till en drake. Lewis Carroll skrev om The Jabberwocky i (sin älskade uppföljare till Alice in Wonderland) Through the Looking-Glass.

I Tyskland omtalde bröderna Grimm en drake med sju huvuden som kräver oskulder i en av Grimm's Fairy Tales. I Tyskland har vi också Michael Ende som skrev om Jim Button and Luke the Engine Driver, där antagonisten är en fullblodad drake.

I USA har vi Eragon av Christopher Paolini vars huvudplott är om en pojke och hans drake. Men kanske mer känd och än mer aktuellt är George R.R. Martin's A Game of Thrones. Här framställs drakarna mer som väsen som kan kontrolleras av människor som vapen, i det här fallet av Daenerys Targaryen.

Till och med här i Sverige har ingen mindre än vår mest kända och älskade författare skrivit om drakar. I Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta måste de slåss emot Katla, en drakhona ifrån tidernas begynnelse som styrs and Tengil med ett speciellt horn som han blåser i.

Man skulle nästan kunna påstå att det inte är ett riktigt äventyr utan drakar (jag skrev nästan). Men det är något visst med drakar, något som lockar oss.
Här skall det också sägas att jag bara har pratat om den Europeiska draken, tänk själv alla historier som finns om den Kinesiska draken och dess motsvarighet i andra öst-asiastiska länder. Vi har inte heller räknat in alla historier där sjöormen finns med, alltså drakar som lever i vatten.

I vilket fall som helst så är draken en av de mest älskade och fruktade figurerna litteraturen. Här kan du läsa mer om drakar i populärkultur, så som film, litteratur och sång.

Jag vet inte varför vi inte kan få nog av drakar eller varför vi älskar dom så mycket, jag vet bara att vi gör det.

It's Saturday

Jag har alltid undrat vad som händer i hjärnan en lördagskväll...

Meanwhile in Narnia

PK-debatt: Janne vs. Ebba

Om någon skulle ha frågat mig innan den här debatten om: Vem av Janne Josefsson och Ebba von Sydow som skulle vinna en debatt, så skulle jag svarat Janne.
Faktum är dock, att jag sitter här chockad och äcklad av Janne och hans förnedrande sätt att tala till andra på (bland annat genom gubbig härskarteknik). Ebba däremot var saklig, sade ifrån när hon behövde, hon var vettig och verkade dessutom veta vad hon pratade om. För Ebba har genom att läsa journalistik på högre nivå lärt sig den traditionella delen av journalistiken och genom sitt öppna sinne klarat av att utnyttja "de nya medierna".

Jag skall inte säga så mycket mer om det här, utan du kan istället själv se debatten som hölls av Publicistklubben med temat "Journalisten och Varumärket".



Är det bara jag som tycker att det här var riktigt illa och jobbigt att se på?

Bianca checkar in

Jag vet inte vad som är mest irriterande, alla tidningar med deras 101 tips för beachen 2012 eller alla vänner på Facebook som håller på och checkar in på Sats eller skriver "idag har jag sprungit hit å dit i en massa minuter".

Det är ju inte det att det är något fel med att äta sunt eller hålla sig i form, men vad är det med det konstanta behovet att tala om för hela världen hur duktig man är och varför håller man på med sin smartphone när man egentligen skall träna?

Får lust att skriva kommentarer som "åt en halv chockladbit och fick värsta ångesten, måste tänka på något annat nu så det går över" eller "Bianca checkar in utanför Sats och tittar misstroget på andra som tränar".

Mina tankar vandrar alltid till det här fantastiska citatet som cirkulerar på internet:

Internationella Kvinnodagen

Så var det den 8 mars igen och den internationella kvinnodagen. Det var den 8 mars förra året också och året innan det men spela det egentligen någon roll, märker vi någon skillnad?

På sidan weareequals.org har dem lagt ut olika videor som skall få igång debatten om män och kvinnor verkligen är jämställda. Videon ovan är en dikt/performance av Sabrina Mahfouz.

Så här står det om videon på hemsidan:

What’s so bad about lap dancing and strip clubs?Lap dancing and strip clubs encourage their customers, and wider society, to see women as sex objects. They reinforce the idea that women are always sexually available, as long as you’ve got a bit of cash to spare.
The bigger pictures is that we live in a society where men still dominate positions of power and where violence against women is endemic, with 1 in 4 women facing rape in her lifetime and 1 in 2 women facing sexual harassment, stalking or domestic violence. Those working with female victims of male violence believe that the mainstreaming of the sex industries legitimises the attitudes that ultimately lead to violence against women.

All you need is love

Idag ville jag bara dela med mig av en väldigt söt bild som jag hittat på Pinterest. Dessutom passar den ju himla bra nu när det snart är alla hjärtans dag. Dessutom så måste jag ju säga, som ägare till Lilleman, att det är en stor glädje att ha en hund i sitt liv.

Are you a killer?

Något av det svåraste jag vet är att hålla liv i en krukväxt. Det går alltid bra första veckan men sen så tar jag utan undantag livet av plantan. Köpte en ny idag med tjocka blad, en sådan skall tydligen klara sig längre än andra typer, utan vatten alltså.

Jag undrar, är det bara jag som inte klarar av att hålla liv i en krukväxt?

Heart It?

❥ Idag började jag fundera över en nästan liten filosofisk sak; Varför tycker vi att hjärtan är så fina?

❥ Hjärtat symboliserar såklart kärlek och allt det där, men egentligen så är det bara en liten geometrisk figur bestående av två spegelvända kurvor.
Från början var hjärtat en symbol för ett gammalt grekiskt träd, Silphium. De gamla grekerna menade att detta träd var nyckeln till evigt liv. Den ursprungliga symbolen var grön, som bladet, men på 1500-talet missförstod man betydelsen och började måla bladen röda.

❥ Själva hjärtat har blivit en symbol för livet, själen, godhet, ömhet, det är något väldigt viktigt för oss. Barn kanske inte tänker på det men ändå så sitter dem och snirklar hjärtan på bildlektionen. Det är något med symbolen som är så väldigt relevant att man till och med undermedvetet låter handen rita hjärtan på pappret framför sig när man pratar i telefon.

❥ Vi pratar om att vinna någons hjärta, brustna hjärtan och att tänka med hjärtat i stället för hjärnan. Vi ser en symbol framför oss, ett vackert hjärta, inte ett rött blodigt pumpande organ.

❥ Allt det förklarar såklart varför hjärtsymbolen är så viktig för oss med det förklara inte varför vi tycker att små hjärtan är söta. Att presentpapper med hjärtan är fint. Att vi smyckar oss med halsband som har en berlock formad som ett hjärta. Skulle symbolen vara fin för någon som inte växt upp med kunskapen om hjärtat och vet hur en hjärtsymbol ser ut?

Posthuset skapar jobb igen

Jag hade egentligen inga intentioner om att skriva om det nya hotellet i Göteborg. Hotellet som öppnade igår i det gamla posthuset vid Drottningtorget bredvid centralstationen. Petter Stordalens nya storsatsning. Läs artikeln om invigningen på Gp.se

Ironi

Ironi gör det omöjligt att kommunicera. Det är inte längre någon som vet om man menar allvar eller inte. 

Over-Consumption

- Vadå sluta? Allt jag kan är ju att konsumera.

Jag funderar ibland på varför så extremt många unga tjejer bloggar om skönhet och mode, eller rättare sagt "hur man skall se ut". För det är ju det som det handlar om, några kanske tycker att det är personlig stil men ärligt talat, det finns lite olika typer av modebloggare beroende på social grupp, men de flesta ser ungefär likadana ut.

Tjejerna säger att de är "shoppoholics" samtidigt som de sträcker på ryggen, som att någon skall bli imponerad över att de är ansvarslösa ekonomiskt och sliter på jordens resurser med sin överkonsumtion.

Jag gillar själv att köpa grejer ibland, jag kör bil, jag köper halvfabrikat, jag sminkar mig osv. Poängen är inte att jag skulle vara något slags helgon, men jag undrar bara varför så många tycker att det är fullkomligt fantastiskt att av omvärlden ses på som "en yta".

När man säger att det är insidan som räknas så vet dock de flesta av oss att det inte är helt sant. Du läser ständigt i tidningen om att överviktiga har svårare att hitta jobb, att vackra människor göra det bättre än andra osv. Men istället för att ändra på det tankesätt som finns, så verkar det som att vi alla kollektivt har bestämt att det inte är fördomarna som behöver ändra på sig utan istället 99% av befolkningen.

Och även fast man nu skriver om mode, måste alla inlägg verkligen innehålla: "Den här köpte jag idag/igår..." eller "Å vad jag önskar mig den här väskan/tröjan..." eller "bara MÅSTE ha".
Jo visst ja, allt blir ju bättre om man har 200 par skor, grattis bruden du har hittat meningen med livet.

And they called it Owl looooove

Som jag började att prata om i det förra inlägget så finns det ett stort intresse för ugglor just nu på samma sätt som det ganska länge har funnits ett stort intresse för cupcakes. För mig går ugglor under lite av samma kategori. Många tjejer sparar på bilder av ugglor, tecknar ugglor (ja, jag är skyldig), köper grejer med ugglor t.ex. smycken, tygpåsar, bokmärken, kläder osv.

Det är också väldigt många kreativa människor som gillar att göra ugglor av allt möjligt och tack och pris för internet, för nu kan ju andra också få ta del av härligheten, tex. genom specialiserade uggle-bloggar som My Owl Barn. Medans "canary" (kanariefågel) bara får ca 67 miljoner bildträffar på google får "owl" 212 miljoner. Det är något med ugglor helt enkelt.

Man kan ju fråga sig varför ugglans popularitet bland unga har vuxit så under de senaste åren. Det är ju en "bara en fågel". Jag vet inte själv men kanske det har något med Harry Potter att göra, vi som växte upp med att läsa böckerna tycker kanske helt enkelt "att det där med ugglor är ju jäkla trevligt och fint och allt det där".

Oavsett varför det är så trendigt och populärt, så kvarstår faktumet att det är det och att det finns massvis med roliga kreativa saker man kan göra om man gillar ugglor. Hittade lite roliga uggle-grejer på Pinterest så håll till godo alla uggle-älskare!

JUL @ IKEA

Finn ett stort fel. Hittade du det? DET ÄR JULPYNTAT I OKTOBER.

Är det verkligen okej? Är det okej att stora företag förstör julen genom att vara så kommersa att dom slänger upp juldekorationer och säljer pepparkaksdeg och omslagspapper I OKTOBER?

Hell no, säger jag. 

Jag älskar jul. Jag älskar snödrivor och ljus i alla fönster. Jag älskar doften av glögg och lussekatter. Jag tycker att det är vackert med Luciasånger och att klä granen med kulörta kulor är något av det bästa som finns. Jag gillar att köpa julklappar och jag spenderar lång tid på att slå in dom. 

Jag blir arg på IKEA när de försöker utnyttja det för att i tre månaders tid kränga juldekorationer. Det skall dom bara låta bli med. 

Sprite Smack

Jag är så lättköpt ibland, men vad skall man göra? Det här är ett vad jag kallar "vid kassan köp". Du har redan varit runt i hela affären och tittat (i det här specifika fallet så var det Lindex, men det gäller i princip alla butiker) och där vid kassan så ligger det en skål med något billigt och färgstarkt.

Jag skulle alltså betala mina strumpbyxor, men istället för 79 kr så betalade jag helt plötsligt 108 istället. Bara för att jag bestämde mig för att  slänga på ett Lip Smack med Sprite-smak och kapsyl-utformning. Lättköpt.

CSN

Är det bara jag eller är csn inte helt kloka i huvudet? Jag blir aldrig behandlad på något annat sätt än med nedlåtande tonfall och distans när jag ringer deras kundservice och dom tycker absolut inte om att höra att någon på csn har gjort fel.

Vad de anställda på csn (eller i alla fall de 5 olika jag pratat med den senaste veckan) inte förstår är att det är deras JOBB att hjälpa studenter. Det är deras JOBB att hjälpa mig och se till att allt blir riktigt för mig. Deras jobb är INTE att sitta på någon hög häst och vara ohjälpsam och snorkig. Deras jobb är inte att skita i att lyssna och avbryta mig när jag pratar. Deras jobb är inte att skylla på sina arbetskamrater och koppla mig vidare igen och igen och igen. Man tycker att någon borde ta ansvar. Man tycker att någon borde köpa dom en ordbok, slå upp ordet kundservice, kopiera, förstora och sätta upp på väggen i fikarummet. 

Jag har fortfarande inte fått mitt studiestöd, det kommer på onsdag. Jag har fortfarande inte betalt min terminsavgift (studerar på en skola i Oslo med avgift). Jag har inte betalat min hyra och jag har fått låna pengar till mat av familj.

För det första är csn väldigt otydliga och kryptiska i sina besked. Hade det inte varit sunt förnuft att skriva alla besked till studenter TYDLIGT så att det inte blev någon förvirring om hur man skall gå till väga? 

När jag en månad efter min ansökan inte hade fått några pengar så var det dags att ringa och höra vad som egentligen hade hänt. Där fick jag svaret att skolan jag går på inte var godkänd för studiestöd (utlandsstudier) ifrån csn. Jag sa att det kan inte stämma och att någon hade gjort fel men nejdå, det hade dom visst inte. Så jag sa att det är mitt andra år nu och att skolan redan har blivit godkänd eftersom jag är på mitt andra år (betonade det tydligt) mitt i en bachelor-studie och uppenbarligen så är skolan redan godkänd för jag har redan gått ett år på den utbildningen och mottagit studiestöd för det året.

Jo, dom hade nog kunnat göra fel ja fick jag till svar då. Dom bad mig att vänta, jag skulle få prata med en annan handledare. RING. Här börjar konversationen om på nytt och jag får förklara samma sak en gång till. Men det var inte heller den här personen som hade något som helst ansvar. Nej okej, men vem hade det? En person som inte var på jobbet den dagen hade min sak, jahopp, men personen i telefonen skulle be någon annan att se på det. Toppen, kan ni ringa mig eller skicka ett mail till mig när den personen har sett på det? Javisst svarar han, såklart vi kan, toppen säger jag, tack så mycket.

Klockan är nästan 16 samma dag och det är kritiskt för det är då kundtjänst stänger. Jag tog upp telefonen och började om processen, varenda person som jag pratade med säger emot mig i någon sorts nedlåtande översittar-ton och när jag försökte uttrycka min desperation och ilska över systemet till en kvinna så blev hon irriterad på mig. Även hon lovade till sist att ge besked vidare. Mindre än 24 timmar senare var skolan "mirakulöst" godkänd och jag kunde få mina pengar...

...Trodde jag. En vecka senare, inga pengar på kontot. Jag ringer igen för att klaga. Jag försöker förklara för damen i andra änden att jag inte känner att man får någon hjälp ifrån csn. Då snörper hon av mig med "jag ser ju att du fick hjälp av oss förra veckan". Hallå Damen! Att ringa och telefontrakassera csn för att sedan tvinga er att se på min sak medans jag blev rundpassad till fyra olika personer ÄR INTE ATT "FÅ HJÄLP".

Herrejävlar!

25 Years

Nu börjar jag att bli gammal, eldgammal, eller 25 i alla fall. "Nu blir man bara äldre" sa jag häromdagen och då menade jag inte att jag hade någon sorts Benjamin Button-syndrom innan utan att nu är de stora åldrarna som har betydelse för ens liv över.

När du fyller 13 blir du tonåring, det året skall du börja högstadiet och livet är spännande. Vid 15 års ålder så får du moped och blir byxmyndig (vilket resulterar i pinsamma kondomer i födelsedagspresent). När du når 18 får du gå på krogen och rösta och du är myndig och alldeles vuxen. Vid 20 års ålder får du lov att gå på Systembolaget. När du fyller 21 så kan du åka och festa i USA och vid 23 så kommer du in på i princip vilket uteställe som helst. När du fyller 25 så har du träffat en sorts milsten i livet.

Jag känner mig inte 25 däremot, jag känner mig yngre och barnslig och mindre vuxen är när jag var 18, då var man ju så fruktansvärt mogen och visste allt. Men när man blir äldre och mognar så kommer man till insikten att så är ju inte fallet.

Trots allt så är det ju rätt trevligt att fylla år och jag borde definitivt vänta några år med att få åldersnoja.