Tomten

En av mina favoritdikter är en juldikt och publicerades ursprungligen Ursprungligen i Ny Illustrerad Tidning 1881 och är skriven av Victor Rydberg. 

Midvinternattens köld är hård, 

stjärnorna gnistra och glimma. 

Alla sova i enslig gård 

djupt under midnattstimma. 

Månen vandrar sin tysta ban, 

snön lyser vit på fur och gran, 

snön lyser vit på taken. 

Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr, 

grå mot den vita driva, 

tittar, som många vintrar förr, 

upp emot månens skiva, 

tittar mot skogen, där gran och fur 

drar kring gården sin dunkla mur, 

grubblar, fast ej det lär båta, 

över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår, 

skakar huvud och hätta --- 

»nej, den gåtan är alltför svår, 

nej, jag gissar ej detta» --- 

slår, som han plägar, inom kort 

slika spörjande tankar bort, 

går att ordna och pyssla, 

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, 

känner på alla låsen --- 

korna drömma vid månens ljus 

sommardrömmar i båsen; 

glömsk av sele och pisk och töm 

Pålle i stallet har ock en dröm: 

krubban han lutar över 

fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får, 

ser, hur de sova där inne; 

går till hönsen, där tuppen står 

stolt på sin högsta pinne; 

Karo i hundbots halm mår gott, 

vaknar och viftar svansen smått, 

Karo sin tomte känner, 

de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se 

husbondfolket det kära, 

länge och väl han märkt, att de 

hålla hans flit i ära; 

barnens kammar han sen på tå 

nalkas att se de söta små, 

ingen må det förtycka: 

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, 

ren genom många leder 

slumra som barn; men varifrån 

kommo de väl hit neder? 

Släkte följde på släkte snart, 

blomstrade, åldrades, gick --- men vart? 

Gåtan, som icke låter 

gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft: 

där har han bo och fäste 

högt på skullen i höets doft, 

nära vid svalans näste; 

nu är väl svalans boning tom, 

men till våren med blad och blom 

kommer hon nog tillbaka, 

följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om 

månget ett färdeminne, 

intet likväl om gåtan, som 

rör sig i tomtens sinne. 

Genom en springa i ladans vägg 

lyser månen på gubbens skägg, 

strimman på skägget blänker, 

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all, 

livet där ute är fruset, 

blott från fjärran av forsens fall 

höres helt sakta bruset. 

Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 

tycker sig höra tidens ström, 

undrar, varthän den skall fara, 

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård, 

stjärnorna gnistra och glimma. 

Alla sova i enslig gård 

gott intill morgontimma. 

Månen sänker sin tysta ban, 

snön lyser vit på fur och gran, 

snön lyser vit på taken. 

Endast tomten är vaken.